Mot naturlagarna

Världen fungerar i regel så när det gäller relationer, att man alltid tycker illa om sin respektives X/sitt X:s nya respektive. Så är det bara. Det handlar om så-du-tror-att-du-är/kan-få-bättre-än-mig-egot.
Och jag är likadan. Jag har alltid tyckt illa om mitt X nya flickvänner (och nu pratar vi om The Big X som dumpade mig under studentveckan). Men mirakel sker!
Med hjälp av lite alkohol så släppte tungans band under en kväll tillsammans med detta X och hans flicka. Och henne hade jag inte mycket till övers för innan. Kallade henne gärna fjortis då hon faktiskt är 5 år yngre (säger stora stygga bad-ass jag).
Denna kväll fick mig att vilja äta upp varenda litet fjortis jag yttrat, varenda liten fnysning som kan ha lämnat min näsa osv. För lilla Malin är ju underbar! Visst, hon har gett mig några av mitt livs värsta baksmällor, får mig vilja kräkas vid tanken på Mintu, får mig att känna mig asgammal på fest med mina ynka 22 år och ger mig inget annat val än att fylla på mitt Halebop-kort så att jag kan smsa gratis (sms-galen den tjejen!). But that's okey! Gillar henne ändå :)
Synd bara att hon inte är hemma över jul och kan komma på vår fest på juldagen (så att hon kan få känna sig lika liten som jag kände mig gammal förra helgen). Men men, det går fler tåg.

Vilket svammel det blev! Det jag vill säga är att jag har fått svälja min stolthet och säga det att kära X har hittat en guldklimp och tack för att jag får låna lite av hennes tid ibland.