Låg självkänsla?

Jag är en sådan människa som har så otroligt svårt att säga nej till saker även fast jag vill och tycker att det värsta som finns är att göra någon besviken eller att inte leva upp till folks förväntningar.
Som just nu. Jag tampas med en del ångest. I sommar har jag nämligen fått möjligheten att jobba ett par veckor i Härnösand, men jag har sagt nej. Och mår dåligt över det. Bara för att jag vet att alla inte kanske är så nöjda med mitt beslut. Ska det behöva vara så?
Jag tycker ju inte det.
Jag skulle för det första behöva åka upp till Härnösand (65 mil) så fort alla möbler är inflyttade i nya lägenheten, så det skulle inte kunna bli den lugna flytt och flyttstädning som jag/vi hade tänkt. Och jag vet att flytten kommer bli jobbig, då det är då som jag och R måste dela upp vårt gamla liv på riktigt. Och så vill jag ju få komma i ordning och känna efter hur det känns att bo i nya lägenheten.
Vi har dessutom kvar lägenheten hela juli ut, så om det blir något problem blir det en jäkla projekt för att åka ner och fixa det.
Jag hade dessutom tänkt få några veckor i lugn och ro innan skolan börjar igen och bara vara. Vänja mig vid att vara ensam. Känna efter vad jag vill göra framöver. Vem jag vill vara. För jag har ju valit ena hälften av ett par i 4 år, då är det inte så lätt att veta vem man är när man helt plötsligt står själv. Lite självrannsakan. Vad vill jag?
"Det kan du väl göra nu" kanske någon tänker. Jag bor ju ändå ensam. Visst gör jag det. Men i vår gamla lägenhet. Det känns som om att jag befinner mig i någon sorts förberedelsefas för "det nya livet". Separationen är inte avslutad förrän även jag flyttat ut härifrån.

Om man bortser från den rent känslomässiga biten och ser på det praktiska så skulle de pengar jag tjänar nästan helt "nollas ut" av det jag förlorar i bostadsbidrag. Och inte kommer den lilla lön man tjänar in på bara ett par veckor att sparas för att pytsas ut varje månad i ett år. Trots de bästa ambitioner så kommer det inte att hända!
Om jag hade jobbat här i Linköping hade det nog varit en annan femma. Då hade det varit jobb på dagarna och sedan kunnat åka hem till det nya livet med lägenhet och allt vad det innebär + att man skulle ha helgerna lediga här hemma. För det här är hemma nu.
Jag älskar Härnösand och min familj som finns där, men jag har mitt liv i Linköping nu. Jag kommer vara kvar här ett tag. Och jag skulle bli galen om jag behövde bo hemma i 2-3 veckor! ;D Som sagt, jag älskar min familj över allt annat, men när man inte bott hemma på 5 år och ska behöva vara "gäst" i 2-3 veckor, det blir jobbigt.

Nä, jag står fast vid mitt "egotrippade" beslut och känner att det är det bästa alternativet för mig just nu. Som tur är har jag R som backar upp mig, lyssnar och förstår. Och om inte jag kan stå upp för mig själv och vad jag känner och vill, vem ska göra det då? Jag önskar bara att jag slapp känslan att jag gör andra besvikna när jag gör det.